1868-1940 French Edouard Vuillard Galleries Jean-Edouard Vuillard, the son of a retired captain, spent his youth at Cuiseaux (Saone-et-Loire); in 1878 his family moved to Paris in modest circumstances. After his father\'s death, in 1884, Vuillard received a scholarship to continue his education. In the Lycee Condorcet Vuillard met Ker Xavier Roussel (also a future painter and Vuillard\'s future brother in law), Maurice Denis, musician Pierre Hermant, writer Pierre Veber and Lugne-Poe. On Roussel\'s advice he refused a military career and entered the Ecole des Beaux-Arts, where he met Pierre Bonnard. In 1885, Vuillard left the Lycee Condorcet and joined his closest friend Roussel at the studio of painter Diogene Maillart. There, Roussel and Vuillard received the rudiments of artistic training.  Related Paintings of Edouard Vuillard :. | LuSen | Henry auguste lady | Standing naked women | Opal harp in his office | Lay |
Related Artists:
Ignazio Danti
Italian,1536-1586 was an Italian priest, mathematician, astronomer, and cosmographer. Danti was born in Perugia to a family rich in artists and scientists. As a boy he learned the rudiments of painting and architecture from his father Giulio, an architect and engineer who studied under Antonio da Sangallo, and his aunt Teodora, who was said to have studied under the painter Perugino and also wrote a commentary on Euclid. His older brother Vincenzo Danti would become one of the leading court sculptors of late-sixteenth-century Florence, while his younger brother Girolamo (1547-1580) would become a local Perugian painter of little fame. Danti entered the Dominican Order on March 7, 1555, changing his baptismal name from Pellegrino to Ignazio. After completing his studies in philosophy and theology he gave some time to preaching, but soon devoted himself zealously to mathematics, astronomy, and geography. In 1562, he requested a transfer from the Dominican compound in Perugia to the monastery of San Marco in Florence. Soon after, he found work on the side tutoring the children of wealthy Florentines in mathematics and science. In September 1563, he was invited by Cosimo I, Duke of Tuscany to participate in his great cosmographical project, the Guardaroba in the Palazzo Vecchio. Over the next dozen years, Danti would paint 30 maps of regions of the world (based largely upon published prints by Giacomo Gastaldi, Abraham Ortelius, Gerardus Mercator, and others) upon the cabinet doors of the Guardaroba. He would also work on many other significant scientific and cosmographic projects in Florence, including the large terrestrial globe of the Guardaroba (1564-1568), and a number of brass scientific instruments (such as an astrolabe) today in the Museo di Storia della Scienza in Florence. Between 1567 and 1569, Pius V, who belonged to the Dominicans, is said to have commissioned Danti to furnish plans for the construction of a Dominican church and convent at Bosco Marengo in Piedmont; Danti acted mainly as an advisor. During his stay in Florence, Danti taught mathematics and published over a dozen scientific treatises, mostly commentaries on ancient and medieval astronomy and mathematics or explanations of how to use scientific instruments. For much of his time in Florence, Danti resided at the convent of Santa Maria Novella, and designed the quadrant (on the right) and the armillary sphere (on the left) that appear on the end blind arches of the lower facade of the church in 1572 and 1574, respectively. He also designed a large-scale gnomon for the church which would allow a thin beam of light to enter the church at noon each day through a hole just beneath the facade's rose window, although it probably was not completed by the time Danti left Florence. There were also discussions between the Duke and Danti about building a canal to place Florence in communication with both the Mediterranean and the Adriatic. However, this grandiose plan never got underway before Cosimo's death in (1574). The following year Cosimo's son, Grand Duke Francesco I de' Medici, forced Danti to leave Florence (in late September 1575) on an uncertain morals charge. It is not known precisely why Francesco exiled Danti, but it should be noted that the Dominican had no trouble finding work or patrons anywhere else in Italy, although he never returned to Florence before his death. After leaving Florence, Danti became professor of mathematics at the University of Bologna. While occupying this chair he built a massive gnomon in the Bolognese church of San Petronio, the meridian line of which is still visible in the church's pavement. He also spent some time in Perugia, at the invitation of the governor, where he prepared maps of the Perugian republic. On account of his mathematical attainments, Pope Gregory XIII invited him to Rome, appointed him pontifical mathematician and made him a member of the commission for the reform of the calendar. He also placed him in charge of the painters whom the Pope had summoned to the Vatican to continue the decoration of the palace, most notably to make a number of maps of the regions of modern Italy in the newly constructed Gallery of Maps along the Cortile del Belvedere. This remarkable project, begun in early 1580 and completed about 18 months later, maps the entirety of the Italian peninsula in 40 large-scale frescoes, each depicting a region as well as a perspective view of its most prominent city. When the pontiff commissioned the architect Domenico Fontana to repair the Claudian harbour it was Danti who furnished the necessary plans. While at Rome Danti published a translation of a portion of Euclid with annotations and wrote a life of the architect Jacopo Barozzi da Vignola, preparing also notes for the latter's work on perspective. In recognition of his labours Gregory, in 1583, made him Bishop of Alatri in the Campagna. Danti showed himself a zealous pastor in his new office.
einar hein
(Danish, 1875-1931
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.